Send me on my way still smiling
Snacka om att rätt många tusen kilos oro lyfte från mina axlar när jag i torsdags gick ut från den amerikanska ambassaden i Stockholm med ett arbetsvisum. Framför mig nu har jag ett år i Orlando med mina favoritungar. Ibland, absolut inte ofta, så går faktiskt saker och ting som det ska och man får en känsla av att det allra mesta faller på plats. Precis den känslan fick jag när jag traskade iväg från ambassaden. Året efter studenten som varit rätt tufft och slitsamt men ändå lätt och roligt har ändå helatiden kantats av en oro för vad som komma skall. Och ja, jag är sån. Vill ha allting planerat med listor, kalendrar m.m. Därför var det rätt...dryga månader. Och sen fick jag ett mail av min lilla arbetsförmedlare (Maja, såklart).
"Jag har jobb åt dig, Soffler."
"Okej!"
"...i Florida"
"Okej..?"
"Du ska passa barn och laga mat"
"Men...tror du jag kan sånt Maja?"
"Klart du kan!"
"Okej, I'm in!"
Nu efter tre månader kan jag inte tänka mig någonting annat än att åka tillbaka. Jag saknar Lisa och Kalle (och såklart Emma och Henrik) alldeles för mycket för att inte vilja vara med dem ett tag till. Och självklart har det varit tufft att vara borta från familj och vänner i Holmsund och Umeå men någon gång måste man bryta sig loss och det är vad jag gör nu, bryter mig loss. Loss från sånt som varit jobbigt och tungt men också loss från sånt som varit enkelt, roligt och tryggt.
Men innan jag åker tillbaka till Orlando så har jag drygt sex veckor kvar i fina Holmsund med världens bästa mamma, pappa, syster och bror, med mina fantastiska vänner och min helmysiga släkt. Ska verkligen njuta av att vara bland så många av mina favoriter på samma gång och bara koncentrera mig på att ha kul och må bra. Och ladda inför ett otroligt spännande år, såklart. Och laddningen har jag redan börjat med efter en grym mitt-i-veckan-weekend med mamma och syster.
Kommentarer
Trackback
